Jag börjar tröttna, orden börjar ta slut, orden kan inte beskriva nåt, de kan bara skymma, varför började jag ens att prata. Jo, jag skulle beskriva en sak jag sett. En eld. Eller var det verkligen en eld, jag ser lågorna bättre nu, jag är alldeles ibland dem, ja, jag står mitt bland lågorna och de är onekligen heta. Blubb blubb blubb, orden börjar verkligen ta slut nu. Och då låter man så här. Blubb blubb blubb. Intressant, gör en mental anteckning. När orden tar slut så låter man som fiskarna. Och fiskarna är rena, fastän havet de simmar i är försurnat. Men fiskarna har inget ego, de tvättades bort i tsunamin, eller så fick de dem aldrig till att börja med. När fick vi våra egon - när vi kravlade ut från havet hundratusentals år sedan? När vi började gå på våra bakben? Hur kan vi bli av med dem igen? Blubb blubb blubb. Jag tror jag drunknar nu, det är nåt som sväljer mig. Haha jag drunknar. Och jag tror jag tycker om det. Jag tror vi kan göra nåt på det här. Pappa, kan du se mig. Jag blev aldrig som du. Jag drunknar blubb blubb blubb, ser du elden pappa, ser du lågorna, ser du vågorna, jag sköljs bort nu, blubb blubb blubb, mitt ego stannar kvar på stranden. Jag ser meningen jag ser frälsningen, jag säljer den till högstbjudande. Blubb blubb. Jag älskar dig pappa, förlåt för allt. Rösterna har tystnat, pappa. Hör du? Nu är jag fri. Jag blir aldrig fri, jag får sona för det här så länge jag lever och är död.
